Samhällets samlade stöd till brottsoffer

Brottsofferområdet är mångfacetterat och kan upplevas som svårnavigerat av brottsoffer. Flera olika aktörer ger stöd till brottsoffer, som polisen, aktörer inom rättsväsendet, kommuner och hälso- och sjukvård. Även ett flertal aktörer från civilsamhället ger stöd.

De flesta aktörer ger stöd i form av information och råd. Informationen är oftast avgränsad till det område som aktören är verksam inom eller riktad till en särskild målgrupp brottsoffer.

Stödet till brottsoffer är inte likvärdigt över landet. Mindre kommuner tenderar att erbjuda färre riktade stödinsatser och mindre specialiserat stöd än större kommuner. Vissa aktörer och verksamheter saknas helt i delar av landet och utmaningarna är särskilt stora i glesbygd.

I kartläggningen har Brottsoffermyndigheten fokuserat särskild på kommunernas brottsofferstödjande arbete. Samtliga kommuner fick besvara en enkät och drygt 70 procent av kommunerna inkom med svar. Resultatet visar att enbart 59 procent av kommunerna ger riktat stöd till alla brottsoffer. Det var något vanligare att kommunerna gav riktat stöd till särskilda målgrupper, som barn och personer utsatta för våld i nära relation. Bara en av tjugo kommuner följer upp sina insatser till brottsoffer.

Utvärderingar och uppföljningar av myndigheters brottsofferarbete visar på brister i brottsofferarbetet och att bristerna består över tid. För att brottsoffer ska få sina rättigheter tillgodosedda är det avgörande att de får korrekt, relevant och individuellt anpassad information. Kartläggningen visar att ytterligare insatser är nödvändiga.

Samordningen av aktörernas arbete på brottsofferområdet och samverkan mellan olika aktörer för att möjliggöra stöd till brottsoffer uppvisar stora brister. Det innebär att brottsoffer inte får den information och det stöd och skydd som de har rätt till. Bristande samordning får även till följd att brottsoffer själva får söka upp information och stödjande aktörer.

Gällande lagstiftning på brottsofferområdet ställer stora krav på samhällets aktörer att tillgodose brottsoffers behov. Det kan starkt ifrågasättas om brottsofferstödet i praktiken uppfyller lagstiftningens krav. I vissa fall saknas riktlinjer och stöd till verksamheter för att stödet ska bli lika över landet. Verksamheter behöver även följa de riktlinjer som finns.

Ett gott stöd till brottsoffer kräver god kunskap om brottsofferområdet, samordning av insatser och lättillgänglig information. Därtill krävs löpande uppföljning och utvärdering av området, något som idag saknas.

Det finns ett flertal aktörer som ger stöd till brottsoffer. De flesta stödjande aktörer erbjuder oftast information eller stöd som ligger inom ramen för aktörens område, och ofta till en viss målgrupp brottsoffer.

De stödjande aktörerna agerar på olika nivåer i samhället. Ett antal aktörer ger stöd till brottsoffer i hela landet. Sådana aktörer ger främst information och råd via webbplatser eller är tillgängliga genom chat, telefonsamtal och e-post. Det finns myndigheter och andra offentliga aktörer samt aktörer i civilsamhället som ger sådant nationellt stöd.

Riktat stöd och insatser får brottsoffer framför allt av aktörer som agerar på lokal nivå. Det är främst kommunernas socialtjänster, lokala brottsofferjourer och kvinno- och tjejjourer som erbjuder riktade insatser till brottsoffer. Kommuner kan genom avtal ha förlagt merparten av stödet till brottsoffer på brottsofferjourer, vilket gör att det i realiteten enbart finns en aktör i kommunen som utövar det faktiska stödet.

Brottsofferområdet och det brottstödjande arbetet följs inte upp och utvärderas inte i tillräcklig omfattning. De utvärderingar som finns pekar på brister, att bristerna funnits under lång tid och att bristerna består. Det finns ett flertal exempel:

• Polisen uppfyller inte sin informationsskyldighet tillräckligt bra ur ett brottsofferperspektiv
  (Riksrevisionen 2021).
• Mellan år 2018–2022 fick mer än vart tredje barn vänta längre än de 90 dagar som skyndsamhetskravet är fastställt till för att åklagare skulle avsluta förundersökning och eventuellt besluta om åtal (Rädda barnen 2023).
• Tillsyn av socialtjänstens brottsofferstöd visar att kommunerna inte alltid följer Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (HSFL-FS 2022:39) (Inspektionen för
  vård och omsorg 2024).
• Granskningen av dödsfallsutredningar visar att majoriteten av offren hade varit i kontakt med hälso- och sjukvården året innan de dödats eller allvarligt skadats, men trots att det fanns riskfaktorer för våldsutsatthet ställdes inte frågan (Socialstyrelsen 2024).
• Bara fem procent av kommunerna följer upp sina insatser till brottsoffer enligt Brottsoffermyndighetens enkätundersökning.

Inte heller kvaliteten och effekten av civilsamhällets stöd till brottsoffer utvärderas tillräckligt, vare sig av kommunerna som anlitar brottsoffer- och kvinnojourer, eller någon annan.

Resultatet av kartläggningen tyder på att det finns ett flertal utmaningar med samordningen av brottsofferstödet. Det handlar bland annat om möjligheten att hänvisa brottsoffer vidare till andra aktörer och tillgången till eller möjligheten att förmedla information som är viktig för att ge adekvat stöd. Det framkommer även att brottsoffer till stor utsträckning på egen hand måste vara aktiva och söka upp information och stödjande aktörer.

För att få synpunkter på hur brottsofferarbetet kan samordnas i Sverige anordnande Brottsoffermyndigheten under uppdragstiden hearingar med relevanta aktörer på området. Vid hearingarna framkom att de flesta förordade att ansvaret för samordning bör delas upp mellan en strategisk nationell och operativ regional/lokal aktör. De aktörer som främst lyftes fram när det gäller ansvar för samordning var Brottsoffermyndigheten, länsstyrelserna och
kommunerna.

Efter en genomgång av för- och nackdelar mellan olika samordningsmodeller föreslår Brottsoffermyndigheten en modell som innebär att Brottsoffermyndigheten får ansvar för att samordna brottsofferarbetet på nationell strategisk nivå, medan länsstyrelserna får ett samordningsansvar på regional nivå. Kommunerna föreslås vidare ansvara för den lokala operativa samordningen av brottsofferarbetet.

Brottsoffermyndighetens funktion som en nationell strategisk samordnare bör innefatta fortsatt arbete med att kartlägga brottsofferarbetet i Sverige samt att utveckla och utvidga myndighetens Kunskapscentrum. Dessutom föreslås att myndigheten ges i uppdrag att ta fram utbildningsmaterial och effektiva metoder att samordna stödet till brottsutsatta och att sprida resultaten till de verksamheter på nationell, regional och lokal nivå som arbetar direkt med offren. Vidare bör myndigheten etablera och ansvara för ett nationellt nätverk för brottsoffersamverkan med centrala samhällsaktörer.

Länsstyrelserna bör få i uppdrag att utveckla den regionala samordningen av stödet till kommunerna i det brottsofferstödjande arbetet.

Det föreslås att kommunerna får ett tydligare uppdrag att ansvara för samordningen av det operativa brottsofferstödjande arbetet inom kommunen.

Uppdragen till de tre aktörerna bör dock utredas vidare av regeringen. Utredningen bör svara på hur samordningsansvaret närmare ska regleras genom lagstiftning.