När brottsoffret provocerar - om figuren provokation i straffrätten

Projektet syftade till att undersöka figuren provokations ideologiska grund i straffrätten utifrån ett genus- och brottsofferperspektiv.

Projektet har tagit avstamp i en situation där en person i ett upprört sinnestillstånd har begått ett våldsbrott efter att ha blivit utsatt för ett kränkande beteende av offret. Historiskt har denna typ av brott kallats för bland annat passionsbrott och tillfällighetsbrott, men kan idag närmast kallas för fall av provokation. Vid den straffrättsliga värderingen av dessa fall bedöms omständigheterna ofta vara förmildrande. I projektet har undersökts hur det motiveras att dessa fall särbehandlas i lindrigare riktning i straffrätten. Därefter har de idéer om hur människor fungerar och bör agera som dessa motiveringar utgår från granskats, bland annat utifrån psykologisk litteratur om känslor och våldsbrott.

Projektets undersökning har visat att det framför allt är två förmildrande omständigheter som tillämpas i fall av provokation. Den ena är 29 kap. 3 § 1 p. brottsbalken där det anges att det utgör en förmildrande omständighet om gärningen har föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende. Den andra är 29 kap. 3 § 2 p. brottsbalken enligt vilken det bland annat utgör en förmildrande omständighet om en gärningsperson på grund av en sinnesrörelse haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. I projektet argumenteras för att båda dessa bestämmelser bygger på föreställningar om känslor.

Föreställningen om att starka känslor nedsätter en persons förmåga att kontrollera sitt handlande framstår som förlegad i psykologin. Därför dras slutsatsen att 29 kap. 3 § 2 p. brottsbalken i regel inte bör tillämpas i fall av provokation. Vad gäller 29 kap. 3 § 1 p. brottsbalken handlar denna bestämmelse snarast om att gärningspersonen anses ha en godtagbar anledning att vara arg och att hens reaktion anses vara förståelig. Det är dock tydligt att synen på både våld och kränkningar har förändrats sedan 1800-talet då provokation infördes som förmildrande omständighet i straffrätten. I projektet argumenteras för att ett skifte har skett under åren rörande vad som anses vara bestämmelsens kärnområde; om det tidigare var fall där en man begått våldsbrott mot en otrogen hustru, så är det idag snarare fall där människor begått brott mot personer som under lång tid utsatt dem för verbala eller fysiska trakasserier. Mot den bakgrunden argumenteras för att det finns skäl för att behålla 29 kap. 3 § 1 p. brottsbalken som förmildrande omständighet i straffrätt.