Kvinnors förhållningssätt till polisanmälan och medverkan i polisutredning i relation till uppbrottsprocesser ur våld

Syftet är att grundligt undersöka vad det är som gör att våldsutsatta kvinnor polisanmäler, avstår från att polisanmäla, medverkar eller avstår från att medverka i polisutredningar, samt vilken betydelse anmälan och medverkan har för kvinnors uppbrott ur våld.

Kvalitativa intervjuer genomfördes under 2010 och 2011 med tjugo kvinnor som lämnat en våldsutövande partner.

Projektet belyser en komplex beslutandeprocess om polisanmälan. Under processen framstår polisanmälan som alltmer tänkbar i takt med att kvinnan frigör sig från våld samtidigt som mannens våld fortsätter. Vid beslutet om polisanmälan tar kvinnan hänsyn till dess förväntade konsekvenser, såväl för hennes möjligheter att ta sig ur våld, som för hennes livssituation i övrigt. Resultaten visar att det straffrättsliga systemets gensvar på våldet är central för den betydelse polisanmälan får. Gensvar i form av giltiggörande bemötanden, adekvata skyddsåtgärder, frihetsberövanden och fällande domslut kan underlätta en separation, underlätta förståelsen av våldet samt försvåra för mannen att fortsätta utsätta kvinnan för våld. Omvänt kan gensvar i form av ogiltiggörande bemötanden, otillräckligt skydd och nedläggningsbeslut försvåra möjligheten att definiera våldet och göra kvinnan fortsatt åtkomlig för mannens våld.

Avhandlingen synliggör även olika hinder för att våldsutsatta kvinnor ska få tillgång till rättssystemets skydd, stöd och hjälp. Det omfattar såväl hinder för att kvinnor ska vända sig till rättssystemet, som hinder för att kvinnor som vänt sig dit ska erhålla dess stöd.