Barnavårdsutredningar vid misstanke om våld. Socialsekreterares tolkningar av våld, bedömningar av barnets bästa och konsekvenser för praktiken

Syftet med projektet var att undersöka och analysera hur utredningskravet gällande barn som kan ha utsatts för eller bevittnat våld eller andra övergrepp, av eller mot någon närstående, har påverkat den sociala barnavårdspraktiken. Ett delsyfte var att analysera de spänningsförhållanden som kan finnas mellan olika rättsliga principer och socialsekreterares tolkningar av våld och bedömningar av barnets skyddsbehov och barnets bästa, och hur dessa hanteras av socialsekreterare.

Projektet bestod av tre kvalitativa delstudier. Det empiriska materialet innefattas röster från 24 olika socialsekreterare från elva kommuner samt en kartläggning och analys av 20 barnavårdsutredningar som inletts på grund av misstanke om våld.

Resultaten visar att de flesta socialsekreterare ansåg sig ha ett handlingsutrymme att tolka om uppgifter i en orosanmälan var att betrakta som våld och om en barnavårdsutredning behövde inledas. Det fanns också socialsekreterare som upplevde att ett utredningskrav medförde en kraftig och problematisk begränsning av det egna handlingsutrymmet. Obefogade orosanmälningar från privatpersoner kunde också medföra etiska dilemman i praktiken när uppgifterna i anmälan talade för att en utredning borde inledas för att följa utredningskravet, men där en barnavårdsutredning inte ansågs förenligt med barnets bästa. Andra resultat visade på organisatoriska och rättsliga spänningsförhållanden kopplat till barnavårdsutredningar vid misstanke om våld och en samverkan med Barnahus som medförde en fördröjning i flera steg.