Barn som bevittnat dödligt våld

Syftet har varit att undersöka vilka faktorer som underlättar respektive försvårar barns berättande (t.ex. relation till gärningsmannen, typ av våld); att utifrån de brottsrelaterade faktorerna generera möjliga förklarande faktorer till barnens minnen och berättelser (jfr emotionella och kognitiva faktorer); samt att öka förståelsen för hur man skapar optimala förutsättningar för att få barnet att minnas och berätta i exempelvis polisintervjuer (t.ex. förtroendeskapande och minnesunderlättande tekniker).

I projektet har polisförhör med 100 barn och ungdomar i åldrarna 3-17 år analyserats. Huvudresultaten visar att barn berättar detaljerat om sina upplevelser av att ha bevittnat interpersonellt våld. Resultaten visar också att upprepade förhör leder till ett mer detaljerat berättande. Det finns således skäl att reflektera över i vilken utsträckning barn är lojala mot sina föräldrar och av den anledningen tiger om det våld de upplevt i hemmet. Projektet har även studerat uppfattningar och kunskaper hos bland åklagare, poliser, socialsekreterare och behandlingspersonal avseende deras erfarenheter om dessa ärenden, den egna kompetensen samt underlättande och försvårande omständigheter kring att erhålla och utvärdera information från barn som bevittnat dödligt eller annat grovt våld. Genom intervjuer med bland annat utredningspersonal vid landets barnahus framkommer att det finns kunskapsluckor om barn som bevittnat våld samt att det saknas rutiner och riktlinjer för hur dessa ärenden ska hanteras. Överhuvudtaget är det få barn som bevittnat våld som kommer till barnahusens kännedom.